Sårad
12/10-2017 Jag har gjort allt jag kan. Jag har gjort allt jag någonsin haft i min makt för att detta ska sluta. Jag har gjort det jag inte borde ha gjort. Att inte göra någonting och bara svälja skiten istället. I mitt hjärta brister det och jag vet inte hur många tårar jag lagt ner på dig. Jag tänker på hur dina ord tog strypgrepp runt min hals och kvävde all positiv energi. På hur dina handlingar sa att jag inte var värd någonting och fick mig att tvivla på mig själv. Hur dina kommentarer, blickar och suckar slog mig i magen och fick mig att tro att jag förtjänade det. Detta har hållit på för länge och borde ha slutat för länge sedan. Under all den här tiden har jag insett att problemet ligger inte på mig eller på alla andra som mår/mått dåligt av dig utan problemet ligger på dig. Andrea det är du som måste må så fruktansvärt dåligt eftersom att det är så viktigt för dig att konstant trycka ner dina människor i din närhet. Jag har aldrig någonsin varit elak mot dig, har heller aldrig kommit in i ditt rum och skrikit/skällt ut dig för något som är totalt oväsentligt. Jag vet att du stör dig på mig för att jag ”klär mig konstigt, har annorlunda åsikter, inte går att läsa totalt, är oförutsägbar och har en färgglad personlighet”. Men jag har aldrig varit taskig mot dig. Jag har fått så mycket hat och kommentarer från dig sen förra påsken och jag har länge tänkt på hur jag ska kunna vara en bättre person gentemot dig. Så att du ska sluta. Därför har jag aldrig gett dig blickar tillbaka, suckat i din närhet eller börjat kommentera dig. Jag har tänkt att glädje föder glädje och om jag är trevlig mot dig och visar god kamratskap så ska du göra detsamma. Men det blev bara värre. Du slutade inte och du lät mig inte vara. När du kom i korridoren så valde jag att vända håll för att inte höra vad du ska kommentera mig angående. Jag försökte sätta mig vid ett annat bord än dig vid middagen och bytte rum till nedre-våningen för att inte jag ska stöta på dig lika ofta. Jag valde att bjuda dig på min fest för jag tänkte att jag ska vara bättre än såhär. Ingen ska vara utanför och du ska känna gemenskap plus att det skulle kunna vara en vändpunkt för oss. Men efter middagarna som jag sprungit ner gråtandes till Mimmi för att jag inte klarat av hur du betett dig mot mig. Så bestämde jag tillslut att jag inte kan ha dig där när vi ska fira mig. Jag kunde inte låta dig få det. Att du efter detta bara blev värre trodde jag inte. Att du förväntade dig att jag skulle vilja ha dig där efter att varit så elak mot mig och att du blev chockad när jag uninvitade. Jag trodde att du förstod att det kanske var tid att förändra dig då. Jag vet heller inte om du inser hur mycket du skadar och sårar andra med ditt beteende och hur många som faktiskt mår riktigt dåligt av dig. Folk frågar mig då och då hur jag orkar. Hur jag inte går till styrelsen och hur jag inte bara går in på ditt rum och skriker på dig eller varför jag inte gör samma sak som du gör mot mig mot dig. Men jag fattar Andrea. Jag fattar att du inte bara är genuint elak som andra tror. Jag fattar att du beter dig som du gör för du är så fruktansvärt ensam. För det är du verkligen. Du är elak för att du är ensam och fruktansvärt osäker. Det är därför du jämt ska hacka på alla för att få kontroll. Att du ska lyckas ha kontroll över åtminstone en sak. Jag känner dig inte och har ingen aning om vad du har gjort i ditt liv tidigare men en sak är jag säker på och det är att jag fattar att det är något i bakgrunden till varför du gör som du gör. Det gör att jag känner empati för dig och rent av tycker jag synd om dig. För det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara så hatisk som du är. Jag har tröttnat på att försöka fixa detta. Har för många gånger skrivit till dig eller gått till dig för att snacka men det har aldrig någonsin blivit någon förändring. Att till och med personer i min omgivning vet att det är lönlöst att snacka med dig eller skicka dig på samtal. För du kommer endast att fokusera på att det som är problemet är mellan dig och mig. Men att ditt problem kanske är djupare och har med något helt annat att göra än mig kanske är en tanke värd att analysera. Detta är mitt sista försök för att få dig att sluta. Att få dig att sluta kommentera, röra mig, kolla på mig. Jag vill inte att vi ska försöka få en neutral relation. För jag vill inte ens vara i närheten av dig. Jag önskar att du lämnar ifred. Helt och hållet och jag tror för din egna skull att det även skulle vara skönt att slippa lägga så mycket energi på att hata någon. Sen vill jag även att du ska veta att när du påstår att vi inte gillar varandra så är det något som inte stämmer. Jag har inget emot dig Andrea. Som du märkt så är det du som har haft maktpinnen mellan oss om vi ska vara vänner eller inte. Har du varit på gott humör så har jag varit det mot dig tillbaka och om du varit på dåligt humör mot mig så har jag varit tyst för de mesta. Tills nu för jag säger stopp nu. Jag vill att du lämnar mig ifred och framför allt slutar sparka på mig och mina kompisar. För din skull och för alla andras.