Mary och Percy Shelley
För ett par dagar sedan fastnade jag för boken Frankenstein skriven av Mary Wollstonecraft Shelley.
Jag läste om vem hon var som författare och hennes livsöde grep tag om mitt hjärta.
Hon förlorade sina tre barn och sin man Percy. Jag läste deras brevväxling som de haft under deras relation.
Percy skrev till Mary efter att hon förlorat tre barn och gått in i en tung depression en text som grep tag i mig och som jag inte kan sluta tänka på. Känns inte som att det finns kärlekar i denna grad idag.
My dearest Mary, wherefore hast thou gone,
And left me in this dreary world alone?
Thy form is here indeed—a lovely one—
But thou art fled, gone down a dreary road
That leads to Sorrow’s most obscure abode.
For thine own sake I cannot follow thee
Do thou return for mine.
När hennes tredje barn dog skrev Mary till Percy-
My dearest Hogg my baby is dead—will you come to see me as soon as you can. I wish to see you—It was perfectly well when I went to bed—I awoke in the night to give it suck it appeared to be sleeping so quietly that I would not awake it. It was dead then, but we did not find that out till morning—from its appearance it evidently died of convulsions—Will you come—you are so calm a creature & Shelley is afraid of a fever from the milk—for I am no longer a mother now.
Slutligen dog Percy också och lämnade Mary kvar ensam.
"De kom aldrig fram. Ett brev anlände till Villa Magni från Hunt till Percy Shelley, daterat den 8 juli, där det stod, "vänligen skriv till oss och berätta hur hemresan gick, för det sägs att vädret var dåligt så vi är oroliga". "Papperet föll ur mina händer" berättade Mary senare för en vän, "Jag började skaka i hela kroppen". Hon och Jane Williams skyndade sig desperat till Livorno och vidare till Pisa i det svaga hoppet att deras makar fortfarande skulle vara vid liv. Tio dagar efter stormen spolades tre kroppar upp vid kusten utanför Viareggio.