LMPPSF

Har fixat mig och sminkat mig i en timme. 

På spårvagnen från Bromma ser jag två välkända ansikten.

Två ansikten jag inte sett på två år. Min första pojkväns två bästa kompisar.

Mitt hjärta dunkar samtidigt som jag kramar om dem och ler. 

Tack och lov att min första pojkvän inte är här med dem.

För då vet jag inte hur jag skulle agera.

För hur gör man när man stöter på en person man delade två år av sin tonårstid med?

Hur hälsar man och vad säger man?

Hur mår du?, vad gör du nu för tiden?

Det känns inte som att det mötet går att få klart på fem minuter. 

Jag tyckte samtidigt det gjorde ont att se dem då massor av gamla minnen kom tillbaka.

Tiden går så fort och nu är vi nästan vuxna. 

Tiderna jag umgicks med dem var när jag var 15 år. Och köpte importvodka utanför stan. 

Sorgligt det där med att bli äldre.